”Flat som en bricka ligger holmen och tycks flyta på vågorna med sitt fyrtorn längst norröver och ungefär på mitten det lilla bländvita kapellet med sin nålvassa spira……. En ensam mångstammig rönn, mer en buske än ett träd, står invid Kapellet och säges jämte detta utgöra ett viktigt sjömärke. ” Ur Sven Danells Guldstrand:

Odensholm

Odensholm är en ö som ligger i Östersjön,7 km nordväst om fasta Estlands nordvästra hörn, vid Finska Vikens utlopp i Östersjön. Ön tillhör idag Nuckö (estn Noarootsi) kommun och St. Katarina församling. Liksom i de omgivande bygderna bodde här fram till andra världskriget en svensk befolkning sedan mycket länge tillbaka. Tidigare har det antagits att den svenska befolkningen i Estland flyttade hit efter den tysk-danska erövringen av området vid 1200-talets början, men arkeologisk och kulturgeografisk forskning under senare år har klarlagt att skandinaviska bosättningar funnits i Västestland från åtminstone vikingatid, sannolikt längre.

Odensholm är en förhållandevis låglänt ö som med den strandför­skjutningstakt som råder i trakten, ungefär 3 meter per årtusende, steg ur havet ungefär 700 f.Kr. Idag är den högsta punkten ungefär 8 meter över normalvattenståndet i Östersjön. Det innebär att Odensholm varit fullt beboelig sedan åtminstone år 1000 e. Kr. Ön omnämnes första gången i skrift i en seglingsbeskrivning från mitten av 1200-talet såsom Othensholm, dvs namnet existerade redan då och anses av språkforskare vara ett exempel på ett s.k äkta Odensnamn från vikingatid eller järnålder.

Odensholm har varit bebodd sedan många hundra år.

Om detta innebär att ön varit bebodd från den tiden och namngiven av sina inbyggare, eller fått namn av passerande sjöfarare, är höljt i dunkel, så länge inte fältundersökningar har genomförts. Det är t.ex. tänkbart att ön först utgjorde ett riktmärke för den omfattande sjöfarten mot Novgorod och Svarta Havet via Neva, liksom att klinten längs öns nordöstra kust varit en lämplig begravningsplats för hädangångna sjöfarare, på samma sätt som i liknande lägen runt Östersjön.

Invånare på Odensholm omnämnes första gången i ett dokument från 1436. De sysslade då med lotsning och man kan av namnen utläsa att det rör sig om svenskar. I ett annat dokument från 1500-talets början namnges fem svenska bönder och man kan nog utgå från att invånarna vid den tiden bebodde fem gårdar och förutom med lotsning sysslade med jakt, fiske och ett relativt extensivt jordbruk, inriktat på boskapsskötsel. 1564 erövrades ön, liksom det närbelägna estländska fastlandet av svenska trupper och kom sedan under århundraden att lyda under godset Neuenhof, vid Hapsal, med ytterst begränsade krav på dagsverken eller leveranser av olika produkter.

1565 bodde på Odensholm landbönderna Albert Jürgenson (länsman), Ambros Bent, Bertes Jurgen och Peet, Jespers Hindrich, Staffans Hindrich, Staffans Hans, Pers Lars. Antalet gårdar var alltså åtta vid denna tid. Under 1600-talet varierade sedan antalet gårdar mellan fem och tio. Enligt den lokala traditionen bosatte sig skärkarlar från Stockholms skärgård på ön under denna tid och odensholmsborna brukar räkna med att man bott i tio generationer på sin ö. I själva verket var det förmodligen så att inflyttade skärkarlar bosatte sig med de redan sedan många hundra år bofasta holm­borna och kom att bruka ett par av gårdarna, enligt traditionen gårdarna Erkas och Stavas.

Kyrkan spelade en viktig roll för odensholmarna.

Under 1600-talet och med den rikssvenske kyrkoherden i Nuckö socken, Isaac Hasleblad etablerades också seden med årliga präst­besök, Prästhålde, sista söndagen i juli, då kyrkoherden predikade på ön, döpte barn och läste över de under året avlidna på kyrkogården. Prästhålde ägde rum vid den vackraste tiden på året och folk från fastlandet brukade då också besöka ön. Det var också en stor högtid för holmborna. Alla vuxna öbor brukade gå till nattvarden.

Vid vanliga gudstjänster tjänstgjorde däremot en folkvald föreläsare från ön, som förrättade gudstjänst de många söndagar när någon präst ej besökte kapellet. En legendarisk föreläsare var Johannes Stavas som innehade posten från 1893 till 1933. Han kallades ”prästn” eller ”påstår” av holmborna.

Vid denna tid fanns sedan 1500-talet på ön en föregångare i trä till senare tiders Jesu kapell, sannolikt på samma plats som efterträdaren. Redan under hög­medeltiden fanns troligen ett enkelt träkapell på Odensholm, men då beläget i närheten av vad traditionen säger är den ursprungliga bytomten, i närheten av Galsvebackan, högre upp och närmare klinten i nordost.

Odensholm drabbades hårt av pesten.

Under åren 1710-11 svepte pesten över Estland och drabbade Nuckö och inte minst Odensholm hårt. De bevarade kyrkböckerna talar om närmare 60 döda på ön, vilket torde ha inneburit att mer än halva befolkningen rycktes bort. Flera tidigare gårdar försvann nu: Petes, Krupes och Hintas liksom familje­namnen Hindriks, Simas och Lars. Efter den ryska erövringen av Estland genomfördes 1726 en räkning av antalet gårdar och invånare, varvid det på Odensholm angavs finnas fem brukade gårdar och sammanlagt 25 invånare – befolkningen hade alltså ännu inte alls återhämtat sig antals­mässigt.

Jesu Kapell byggs.

Vid 1760-talets mitt byggdes den låglänta öns under lång tid helt dominerande byggnadsverk, den första fyren på den nordvästra udden och Jesu kapell vid Lihlhamne, en bit sydost om själva byn, Bien. Jesu kapell färdigställdes 1765-66 och invigdes den 3 september det senare året. På en trätavla i kapellet angavs nu följande:

"Detta så kallade Jesu Kapell på Odensholm byggdes 1765 igenom dåvarande Herrskapets på Neuenhoff nämligen Högvälborne Fru Landrådinnans Barbara Hedvig von Richter född Oettingen och hennes Svärsons den Högvälborne Herr Asessorens Gustaf Johan Baron von Ungern Sternberg christliga befordran utaf nedannämnde denna församlingens ledamöter och sju husbönder:
BRUS Adam Hansson
STAWAS Marten Hansson
NIGGORS Ambros Martenson
ERKERS Ambros Michelson
MARKS Hans Erikson
NYBONDAS Marten Jacobson
GREIS Christian Martenson
och invigdes 1766 den 3 september utaf då varande Kyrkoherden wid Nuckoe församling Wälärevördige och Wällärde Herr Pastor Jonas Carlblom.
Wisserligen är Herren i detta rum, och jag vistit icke.
1 Moseb. 28,16."
Befolkningen utgjorde vid denna tid alltså sju familjer boende på ön – de familjer som kom att leva kvar in i modern tid. Kapellet byggdes av kalksten från ön. Stenen bröts troligtvis vid Stolamun i sydväst, intill Inahamne och fraktades med båt till nuvarande Lihlhamne där kapellet uppfördes. Det hade måtten 12 x 7 meter med ett 10 meter högt torn, som syntes vida över havet. Inredningen var enkel med träbänkar och ljuskronor av trä och järn. Varje gård hade sin egen bänk, sammanlagt fanns alltså sju bänkar och ungefär 80 sittplatser. Vid särskilt högtidliga tillfällen kunde hela öns befolkning få plats om man trängde ihop sig.
Kyrkogårdsporten var byggd av ekstockar från ett gammalt vrak. Bysten föreställande Martin Luther satt ovanför porten och var ursprungligen en galjonsbild som bärgades 1852 från ett sjunket brittiskt fartyg.

Sven Danell, kyrkoherde i Nuckö under 1930-talet och senare biskop i Skara, skriver i sin minnesbok Guldstrand ”Över porten till den lilla kyrkogården reser sig en väldig träskulptur, föreställande Martin Luther med Bibeln i handen. Det är den lössågade galjonsbilden från en forna tiders strandad kofferdist, som burit den store reformatorns bild och namn. Gestalten är som varje galjonsbild lite svankryggig, varför Luther ser överdrivet högdragen ut. Ryska matroser ha 1918 skjutit till måls på honom, men kulhålen ha spacklats igen och ansiktet målats över med vit oljefärg.” Sådan den står där, är trästatyn kanske inte vacker som porträtt, men den är gripande som symbol, och det friska svajet i lutherrockens skulpterade veck harmonierar väl både med brisen omkring oss och den sunda och svekfria evangeliska kristendom jag mött hos flera holmbor.”

Odensholm och omvärlden.

Från 1800-talets slut kom holmborna att i ökande utsträckning på­verkas av händelser i omvärlden. De balttyska herrgårdarna som sedan 1600-talet ägt i stort sett all mark i Estland tvingades erbjuda sina landbönder att friköpa gårdarna. Odensholms bönder ansåg sig emellertid ha sedvanerätt till sina gårdar och sådana friköp genomfördes därför aldrig på ön. I stället såldes den vid ett par tillfällen i början av 1900-talet till helt utomstående personer som önskade utnyttja det goda fisket runt ön för en intensifiering av fiskförsäljningen till de nu snabbt växande städerna. Inte heller jordreformen, som genomfördes åren efter 1919 i Estland och som kom att innebära att fler­talet gods upplöstes, kom att beröra Odensholm, där livet fortskred ungefär som vanligt. Under första världskriget lät den ryska militären uppföra kanon­värn och befästningar vid Derhamn, den närmaste fastlandsudden, men ön kom, till skillnad från flera andra av de svenskbefolkade öarna längs Finska Vikens kust, ej att befästas, lika litet som under Estlands 20-åriga självstän­dighetsperiod 1919-39. Åtskilliga odensholmsbor begav sig vid denna tid till fastlandet och framför allt till städerna för att söka arbete, några reste ända till Nordamerika. Ett visst utbyte av befolkning hade alltid ägt rum, drängar från Nuckö hade gift sig med flickor på ön och tagit över gårdar, odensholms-flickor hade bosatt sig på fastlandet. Odensholmarna hade alltid rört sig på havet, Helsingfors, Stockholm, Riga och Reval var välkända orter för dem. Under självständighetsperioden kom rörligheten emellertid att få en annan inriktning, mera från det traditionella livet och mot det moderna samhället.

Framväxten av Sovjetunionen innebar ett ständigt orosmoln i öster för den unga estländska republiken. I samband med Molotov-Ribbentrop-paktens ingående mellan Sovjetunionen och Hitlertyskland och den uppdelning av mellanliggande områden som gjordes i ett hemligt tilläggs­protokoll kom Estland att tillfalla den sovjetiska intressesfären, vilket snart innebar att Moskva begärde baser i landet, som man hävdade inte kunde ta tillvara sina utrikespolitiska intressen på egen hand. De baltiska staterna föll samtliga undan för kraven österifrån och för Estlands del tilläts 25.000 man sovjetmilitär föras in i landet. En mycket stor del av dessa trupper, som mycket snart var betydligt fler än 25.000 kom att förläggas på baser i Estlands svenskbygder, som ju utgjorde kustzonen på många håll och alltså även Sovjetunionens gränsområde mot den fientliga omvärlden. Odensholm utgjorde inte något undantag, utan hösten 1939 lät myndigheterna meddela att ön skulle utrymmas för att sedan befästas med långskjutande kanoner, som tillsammans med motsvarande i det under vinterkriget erövrade basområdet Hangö kunna kontrollera inloppet till Finska Viken.

Holmborna tvingas lämna sin ö.

Ön avhystes av sovjetmyndigheterna försommaren 1940 och kom sedan att utgöra stridszon när de tyska trupperna erövrade Estland hösten 1941. Odensholm kom att beskjutas mycket kraftigt med artilleri men de sovjetiska trupperna bet sig kvar ända till januari 1942. Förutom att öns bebyggelse och landskap skadats av beskjutning och befästningar kom också ett antal av de yngre manliga invånarna att, i strid med folkrätten, mobiliseras till Röda Armén och flertalet av dem försvinna för alltid.

Under 1942 blev det möjligt för de återstående odensholmsborna att återvända till sin ö under den tyska ockupationen. Man hade evakuerats till Ormsö, där man inte trivdes, utan man hade i stället efter hand slagit sig ned i norra Nuckö socken, där man kände folket och där man kunde fiska i de traditionella och kända djupa vattnen. Flera gårdar hade mer eller mindre förstörts, kapellet skadats av beskjutningen och olika anläggningar uppförts som störde en återgång till det traditionella livet. Under 1943 flydde de unga männen från Odensholm till Sverige inför hotet om även en tysk mobilisering och i samband med den omfattande organiserade överflyttningen av estlands-svenskar 1944 tog sig också huvuddelen av de övriga holmborna över Östersjön. Först i början av 1990-talet skulle det bli möjligt för dem att återvända hem.

Under den långvariga andra sovjetockupationen från hösten 1944 kom Odensholm att få en mindre framträdande roll i gränszonen. De stora befästningarna och kasernerna från 1940-41 låg i ruiner efter den tyska erövringen och kom ej att återuppbyggas. I stället uppfördes på ön, i närheten av den gamla byn en kraftig signalspaningsstation för övervakning av det centrala östersjöområdet. Fyren, som skjutits sönder under kriget , ersattes av en ny, och i anslutning till fyrplatsen uppfördes några byggnader för perso-nalen och en liten gränsvaktsgarnison. Personalen på den ensliga ön livnärde sig delvis på eget jordbruk, varför ön inte kom att växa igen så hastigt som annars skulle blivit fallet.

Ett skakande återvändande!

Trots detta var det ett mycket förändrat Odensholm som det efter Sovjetunionens sammanbrott och Röda Arméns tillbakadragande, från ön skedde det 1992, åter gick att besöka. Över stora delar av ön fanns fortfarande kratrarna kvar efter den tyska beskjutningen 1941-42, ruinerna efter de ryska befästningarna från 1940 var inte bortröjda utan erbjöd olika möjligheter både till upptäcktsfärd och att skada sig, bland annat på kvarlämnade granater. Längs öns kuster låg ett flertal vrak efter sovjetiska fartyg, från fiskebåtar till kustbevakningsdito. En ny fyr hade byggts och fyrplatsen var fortfarande bemannad med sovjetisk personal som körde över ön med terrängbilar, vars spår inte precis gjorde det lättare att ta sig fram.

I det traditionella kulturlandskapet på Odensholm hade också mycket förändrats. Trots att sovjetmilitären bedrivit något slags jordbruk hade enar spridit sig och vuxit till en låg djungel på många håll över alvaret, som Odensholm i huvudsak består av, askar hade vuxit upp till små skogar och av den gamla bebyggelsen återstod i förfallet skick två byggnader, rian till Marksgården och Erkasgårdens ladugård, vilka båda hade använts av ryssarna för deras jordbruk. Av den gamla ”Bien” fanns i övrigt endast ett flertal övervuxna husgrunder, tydligen hade virket från husen använts som ved. Av holmbornas älskade ”Kapple”, Jesu Kapell fanns tornet kvar, utan tornhuv, av väggarna återstod endast fragment och stenhögar. Den vackra kyrkogården, som använts för att begrava de döda under många genera-tioner, hade plundrats i jakten på dyrbarheter, i likhet med gravgårdar på andra estlandssvenska öar och gravmonumenten brutits sönder.

Vad händer nu ?

Odensholmsborna krävde, i likhet med många andra förkrigstida markägare i Estland, tillbaka sin nationaliserade mark i samband med restitutionen av nationaliserad egendom från 1993. Likaså krävde de kompensation för sina förstöra gårdar. Emellertid bifölls inte annat än deras kompensationskrav, marken återlämnades ej. Från myndigheternas sida åberopades att man ej kunde beakta den sedvanerätt som odensholmsborna hävdade till sin ö. Någon prövning av deras krav i högre instans har ej skett, i stället har ön förklarats som naturreservat och en skötselplan har utvecklats.

Idag är en hel del av marken på ön röjd genom att där betar framför allt får, en del sly har också tagits bort, men det gamla kulturlandskapet har ej återställts i någon högre utsträckning. En hög radarantenn har byggts för NATOs räkning vid den gamla sovjetiska signalspaningsstationen, liksom ett vindkraftverk eftersom ön saknar elström.

Arvtagarna till öns tidigare svenska invånare är intresserade av att på olika sätt återvända till ön och ett primärt mål för dem är att hindra Jesu kapell från vidare förfall, ruinen symboliserar i högsta grad den urgamla bosättningen på ön och skulle genom en konservering utgöra både ett viktigt minnesmärke över en förgången kultur, en plats att samlas vid för holmborna och en påminnelse för den alltmer ökande turistströmmen om öns historiska rötter. Genom att i detta sammanhang också restaurera gravgården och renovera Marks ria, som Nuckö kommun redan beslutat att avföra från naturreservatets beslutsdomän, skulle Odensholms gamla invånare och deras arvtagare få en viktig möjlighet att åter samlas på sin ö, kring sin kultur och sin historia.