Öar vid horisonten har inspirerat kustbor och sjömän i generationer. I synnerhet gäller detta när det handlar om en ensam backe kringfluten av det vida havet som Odensholm. Namnet på denna ö är mytomspunnet och ett flertal platser har fått namn med djup förankring i historia och mytologi. Forntida historiska handlingar och händelser har överlevt i sagor och som traditionsuppgifter till våra dagar även om miljön har förändrats enormt. Det är inte bara kulturlandskapet på ön som har förändrats, även naturförhållandena – vegetation och kustlinje – är i ständig förvandling. Så var det under odensholmsbornas långa tid på ön, liksom idag. Innan de gamla namnen helt försvinner ur bruk, har förvaltningen av Naturvårdsområdet i Västra Estlands Skärgård startat ett projekt för att komplettera en karta för vandrare, baserad på dagens landskapsbild men utrustad med gamla namn på igenkännbara topografiska objekt men också på bebyggelsehistoriskt viktiga platser och öbornas 'tåskmärken' som spårlöst har försvunnit. Bebyggelsehistorien och dess speglingar i landskapet i form av ortnamnen är värda en egen genomgång och har redan i viss mån presenterats (Peil 1999), här vill jag återuppliva några sägner från ön som har blivit ett populärt utflyktsmål igen efter femtio år i total tystnad och isolering.
Namnet, Odensholm som Julius Brus, en av öns fiskare och sagesmän uppgav
till Nils Tiberg att ön rät å slet hättn (SOFI 22387: 2), kan vara äldre
än bosättningen på ön och även på det närbelägna estniska kustområdet. Namnet
härstammar troligen från sjöfarande under folkvandringstid eller äldre
vikingatid (Lagman 1955: 95). Flertalet estlandssvenskar kallade ön för Hålmen
förutom ormsöborna som sa Osshålmen och odensholmsborna själva, som mest
använde namnet Backan, ibland även Hålmen. Däremot rådde det
ingen tvekan bland estlandssvenskarna om att namnet hade anknytning till den
fornnordiske guden Oden och var säkåt fåe fråm han tien, tå Guden Oden var
opa Backan (SOFI 22387: 3). Edvin Lagman (1955: 89) ger en mera litterär
tolkning av denna sägen. Enligt hans version skall Oden en gång ha tömt sanden
ur sin sko utanför Spithamns udde, och denna sand är Odensholm.
Det är möjligt att sjöfarande krigare och handelsmän offrade åt Oden på ön
i det stormiga inloppet till Finska viken innan de kom till främmande och ofta
fientliga områden i öster. Ön kan ha använts som bas, men även sjörövare skulle
ha kunnat uppehålla sig där. I senare tid, var det öborna som fick skydda sig
mot deras anfall. Namnet Kaparreve kan visa på ett ställe där pirater
hade stigit i land (Lagman 1955: 89) och öborna fick försvara sig med att slå
pannor ihop och därmed skrämma iväg rövare (Odensholmsfoton). Denna
historia är en intressant variation på sägner om fientliga soldaternas attacker
mot byfolk på olika håll i Estland under Nordiska kriget.
Om det var Oden själv eller sjömän som verkade på Holmen, får vi aldrig
någon klarhet i, men utan tvekan fanns det flertal platser där om vilka
berättades historier om denna gud. Odensstain var en kilometer åt sydost
från Bien och några hundra steg bakom Kapple. Det finns
flertal berättelser om, och förklaringar till varför stenen hade fått namn
efter Oden. På 1930-talet sa holmborna själva att Oden en gång i tiden hade
gått på Odensholm med stora steg från Bien, trampat på stenen för att
sedan fortsätta från Skallskåtan mot fastlandet för att bygga en bro
(broveg) men att han kom aldrig längre än stenen, sås blai trave ättn
ståand – å nö hätte Odens-stain å Odens trave (enligt Julius Brus, SOFI
22387: 4). Det växte inget gräs i Odens trave (fotspår) och det sägs att
Odens fot var så het att den brände bort torven för alltid. En mera realistisk
förklaring var att öns boskap och hästar tyckte om att stå under och gnida sig
mot den lutande stenen och därigenom trampade bort växtligheten (Brus 1945: 4).
Julius Brus berättar också att det skulle ha funnits ytterligare en sten, som
hade djupa streck vilka skulle vara Odens (tån)skrift. En annan tolkning var
att stenen var densamma och att den var Odens gravsten. Carl Russwurm ritade av
strecken (1855: Bilaga 8) men konstaterade att det inte gick att tolka dem på
något vettigt sätt. Han lade fram en annan tolkning som har tagits upp på Estlines
sjökort idag. Russwurm pekar på en sänka bredvid en upphöjd sten på ön, där det
hade funnits en gyllene kedja och där guden med hela sin skatt skulle ligga
begravd (1855: 133). Skriften (eller stenen, ifall det hade funnits fler)
försvann redan i början på 1900-talet och andra besökare har inte lyckats
bekräfta Russwurms uppgifter. Ett stenblock med intressanta streck fann jag
dock i Enge bakom Kapple (foto). Odensstain sprängdes och
användes av sovjetmilitären för deras befästningsbyggen 1940; det gick inte
heller att hitta gropen denna sommar. Området öster om Kapple
bjuder dock fortfarande på fina naturupplevelser och spännande stunder.
Bara några mindre stenblock finns kvar på Odensholm. Stenen med intressanta
streckor befinner sig på Enge bakom Kapple. Kan Odensstain ha liknat denna sten? Foto: Tiina Peil, augusti
2000.
Även tolkning av önamnet till 'öde holm' var populär bland odensholmsborna, som gillade tanken på att deras förfäder skulle varit de första på en tidigare obebodd plats, tio släktled tillbaka. De räknade sina förfäder enligt kyrkoböckerna som finns bevarade fört Nuckö socken (dit Odensholm hör) från 1600-talets mitt. Denna uppgift har återupplivats på de minnesstenar över öns sju familjer, som i början på 1990-talet rests på den gamla gravgården vid kapellruinen och sålunda givit upphov till en ny legend. Det hade bott svenskar på Odensholm tidigare, vilket dokument från förra hälften av 1400-talet visar. Det är dock knappast möjligt att bevisa deras släktskap med de sju familjerna som bodde på ön under de senaste århundradena eller med de ytterligare två-tre familjer som fanns där på 1600-talet och vars namn återfinns i en del namn på platser runt byn. De uppgifter som finns på olika arkiv är alltför inkompletta. Dessutom har pesten härjat på Odensholm vid ett flertal tillfällen och nästan alla i byn dog både i början av 1600- och 1700-talen. Berättelser om pesten och övergivna gårdar är vanliga i Estland och saknas inte heller från Odensholm. Så skulle det ha funnits tio gårdar på Holmen en gång i tiden – förutom de sju som förstördes under andra världskriget (Ärkors, Marks, Nibondas, Grais, Brus, Niggors och Stavas) även Hinntas, Petes och Kröpes. Vid 1800-talets mitt fick Odensholm ett annorlunda symbol. Det var galjonsfiguren ifrån skeppet Martin Luther, som sattes upp på gravgårdens stiglucka. Skeppet hade förlist i de farliga farvattnen i närheten av ön .
Byfolk med gäster vid Kapple omkring år 1939. Martin Luther vakar än över Holmen och holmborna. Nordiska Museets arkiv 353 A.n., fotograf okänd.
eller
Kappolgårdn idag. Foto: Tiina Peil, augusti 2000.
En annan intressant och öppen fråga är när och hur holmborna fick sina familjenamn som var desamma med gårdsnamnen. I kyrkoböckerna från 1600-talet och även från 1700-talets början noteras alla födslar och dödsfall på samma sätt som i Sverige, med patronymikon; det vill säga Adam Staffansson fick en son Staffan som senare kallas för Staffan Adamsson och hans son i sin tur hette Adam. Alla bodde på Odensholm eller enligt kyrkoböckerna men några gårdsnamn ges ej (EAA: f.3169 n.1 s.1-3).
Senare gavs dessa gårdsnamn till olika landskapsobjekt på ön. Mest fick backar och kärr namn efter åkerlappar i närheten till dem, så fanns det Brussvekärre och Nibondas backan, samt Ärkors backan och Marks Nordabackan, men även personer som hade verkat på ön fick ge sina namn till platser. Framförallt var det skollärare, men även andra främmande såsom Josep Leesmann, öns siste private markägare, som fick något objekt i landskapet uppkallat efter sig. Så fanns det Nimans vall, där den förste läraren (Johan Nymann) hade slagit gräs, och Dahls gate, där man litet senare hittades en bra fiskeplats för torsk. Leesmann hade gått bakom ryggen på holmborna och snappat upp ön för dem under friköpsperioden, därför var förhållandena mellan dem inte de bästa och hans gate var ett hål bakom Kappolkärre där han hade låtit bryta kalksten på försök för att starta verksamhet i större skala senare. Det blev inget av med den industriella produktionen, men hålet påminde alla om främlingarnas dumhet. De begrep inte riktigt hur saker och ting ordnades på Odensholm. Man var mera generös mot familjemedlemmar, men även deras agerande speglades i ortnamnen. I synnerhet fanns det flera stenar som bär namn efter öfamiljerna med anknytning till fiske och sjöfart såsom Marksas stain vid Näsgronendan och Brusstain vid Hinsgronne. Om familjerna tyckte om att fiska där eller om det hade det hänt något missöde där, vet man inte längre att berätta, men dessa stenar har fått stå kvar i havet i motsats till många på själva ön som sprängdes i luften av Röda arméns soldater.
Stenkrös i bakgrunden med två små buskliknande
askar där Adam och Eva en gång stod. Lihlnäskärre i förgrunden. Foto: Tiina Peil, augusti 2000.
Lika viktiga som stenblocken var enstaka träd, vilka var så sällsynta att även de hade egna namn. Större skog fanns det inte på ön även om man trodde att det hade funnits förr i tiden. Skogen hade enligt traditionen brunnit ner tre gånger (Hagar 1948: 6) eller så hade polacker, danskar och svenskar bränt skogen (Russwurm 1855). De flesta träd i Bien fick sina namn från gårdar på vilkas tomt de växte eller från andra byggnader på Odensholm. Det fanns Måjaksåskjana och Rönnja vid Kapplet och Stenkrösåskjana. De två sistnämnda stora askarna växte på Stenkrös och hade även mera fantasifulla namn: De kallades för Adam, den som var äldre och större, samt Eva (foto). Deras barn och barnbarn växer nu utspridda över hela Odensholm och gömmer spåren av de gamla 'holmboa' och hjälper att läka såren från andra världskriget. Nya och nygamla samt urgamla sägner berättas till unga generationer upptäcktsresenärer och på så sätt är Odensholm fortfarande en levande och spännande trakt.
Brus J. 1945: Vinterfiske. Ett brev till Nordiska
Museet. 28.01.1945, NM, Estlandssvenskt material 29226, 2s.
Brus J. 1961: Gamla sägner, Språk och
Folkminnesinstitutets Arkiv (SOFI), Uppsala 22387, 5s.
Hagar H. 1948: Topografi: terrängförhållanden, åkrar, ängar. NM, Estlandssvenskt material 40017, 20s.
Kyrkoböcker, Nuckö socken, St Katarina kyrka 1662-1746, Est. Hist. Arkiv f.3169 n.1 s.1-3
Lagman E. 1955: Odensholm: en
ortnamnsundersökning. Ann. Soc. Litt. Est. in Suecia 2: 88-97
Odensholmsfoton av Sven Rabe (1926) med text av
Julius Brus (1964), SOFI 25667
Peil T. 1999: Settlement history and cultural landscapes on
Osmussaar. Estonia Maritima
4: 5-38
Russwurm C. 1855: Eibofolke oder die Schweden an den Küsten Ehstlands und auf Runö, vol.1-2. I. Kelchen, Reval