Man tror att det redan under Hansatiden ( 1200-1300-talet) fanns någon form av kapell på Odensholm. Det skulle ha funnits vid Svearna eller Galsvebackan där den första bosättningen och hamnplatsen ursprungligen fanns. Landhöjningen gjorde att denna hamnplats fick överges.

På 1500-talet byggdes ett träkapell ungefär på den plats där det nuvarande kapellet finns. Troligtvis kunde man färdas med båt till Lihlhamne vid kapellet ända fram till 1700-1750. Via Skånvike, Invike och den grävda kanalen Inviksbacksrännan kom man fram till Lihlhamne.

Kapellet byggdes 1765-1766 av kalksten från ön. Stenen bröts troligtvis vid Stolamun i sydväst, intill Inahamne. Stenen fraktades med båt till nuvarande Lihlhamne.
Kapellet färdigställdes och invigdes den 3 september 1766. Det är byggt av kalksten och var 12x7 m med ett torn på 10 m. Inredningen var enkel. Det fanns ljuskronor av trä och järn och enkla träbänkar. Sju bänkar med omkring 80 sittplatser. Varje gård hade sin egen bänk. Vid särskilda tillfällen kunde hela församlingen få plats i kapellet.1905 byttes de ursprungliga bänkarna ut och nytt tak lades på.

Kyrkogårdsporten var gjord av ekstockar från ett gammalt vrak. Martin Luther bysten som satt ovanför porten var en galjonsbild som bärgades 1852 från ett sjunket brittiskt fartyg.

Sven Danell skriver i Guldstrand ”Över porten till den lilla kyrkogården reser sig en väldig träskulptur, föreställande Martin Luther med Bibeln i handen. Det är den lössågade galjonsbilden från en forna tiders strandad kofferdist, som burit den store reformatorns bild och namn. Gestalten är som varje galjonsbild lite svankryggig, varför Luther ser överdrivet högdragen ut. Ryska matroser ha 1918 skjutit till måls på honom, men kulhålen ha spacklats igen och ansiktet målats över med vit oljefärg.” Sådan den står där, är trästatyn kanske inte vacker som porträtt, men den är gripande som symbol, och det friska svajet i lutherrockens skulpterade veck harmonierar väl både med brisen omkring oss och den sunda och svekfria evangeliska kristendom jag mött hos flera holmbor.”

Seden med årliga prästbesök från Nuckö, Prästhålde, inleds under kyrkoherde Isaac Hasleblads tid, ca 1640 Vid prästhålde, sista söndagen i juli predikade kyrkoherden på ön, döpte barn och läste på kyrkogården över de under året avlidna. Prästhålde ägde rum den vackraste tiden på året och folk från fastlandet brukade då besöka ön. Det var också en stor högtid för holmborna. Alla vuxna öbor brukade gå till nattvards.

Vid vanliga gudstjänster tjänstgjorde en folkvald föreläsare från ön, som förrättade gudstjänst de söndagar präst ej besökte kapellet. En legendarisk föreläsare var Johannes Stavas som innehade den posten i 1893- 1933. Han kallades ”prästn” eller ”påstår” av holmborna.

På en svart trätavla ovanför altaret läste man:
"Detta så kallade Jesu Kapell på Odensholm byggdes 1765 igenom dåvarande Herrskapets på Neuenhoff nämligen Högvälborne Fru Landrådinnans Barbara Hedvig von Richter född Oettingen och hennes Svärsons den Högvälborne Herr Asessorens Gustaf Johan Baron von Ungern Sternberg christliga befordran utaf nedannämnde denna församlingens ledamöter och sju husbönder:
BRUS Adam Hansson
STAWAS Marten Hansson
NIGGORS Ambros Martenson
ERKERS Ambros Michelson
MARKS Hans Erikson
NYBONDAS Marten Jacobson
GREIS Christian Martenson
och invigdes 1766 den 3 september utaf då varande Kyrkoherden wid Nuckoe församling Wälärevördige och Wällärde Herr Pastor Jonas Carlblom.
Wisserligen är Herren i detta rum, och jag vistit icke.
1 Moseb. 28,16."
(Text ur en bok om Estlands svenskar del 4)

Familjerna vars namn fanns på trätavlan var de som levde på ön i nutid fram till evakueringen den 12 juni1940.

Den sista gudstjänsten hölls söndagen den 9 juni 1940, med predikan ledd av prosten Hjalmar. Pöhl från Ormsö. Två brudpar vigdes också i kapellet denna dag.

”Ingen av socknens fyra kyrkobyggnader är så väl underhållen som denna. De fåtaliga holmborna ha verkligen uppoffrat något för sitt tempel.” Ur Sven Danells Guldstrand.

1905 byttes de ursprungliga bänkarna från 1766 ut och ett nytt tak lades på.

I början av 1930-talet gjordes en utvändig renovering. Kapellet var, som samtida foton visar, putsat och bländvitt och syntes vida omkring över havet. Inga stora träd skymde då utsikten.

Den sista gudstjänsten hölls söndagen den 9 juni 1940, med predikan ledd av prosten för det estlandssvenska kontraktet, Hjalmar Pöhl. Två brudpar vigdes också i kapellet denna dag. Något år senare befann sig bägge brudgummarna såsom tvångsrekryterade soldater i Stalins våld….

Jesu kapell vid vägen mellan hamnen och byn och det randiga fyrtornet längst bort var öns karaktärsbyggnader.

Ur Sven Danells Guldstrand:

Än idag 2006 syns kapellruinen från havet då man seglar in från norr, samt även då man seglar in mot Storhamne från sydost.

År 1905 seglade Anders Zorn, Albert Engström och den finske målaren Axel Gallén till Finland och Estland i Anders Zorns berömda kutter Mejt. Besöket på Odensholm, som gjorde starkt intryck på Anders Zorn, finns beskrivet i Albert Engströms bok ” Mitt liv och leverne” och i en separat artikel som publicerades i tidningen Strix . I boken skildras inseglingen till Odensholm, där kapellets betydelse som sjömärke beskrivs : ” I går kommo vi hit i den börjande skymningen. Under långa timmar av stiltje hade vi sett den lilla öns kapell och fyrtorn hägra i vår kurs från Baltischport , där barbarer i gendarmuniform sökt göra vårt liv surt…… Alltnog vi närmade oss Odensholm. Ön är skyddad av fästningsverk, byggda av istidens ingenjörer, en ringmur av grund med små kryphål emellan, där inseglingen är hasard, om man inte voro i besittning av de hemliga korten, och det voro vi icke…….Vi hissade lotsflaggan…..Båten lägger till längs Mejt, och lotsen stiger ombord. Hans gång på vårt däck är stolt som en vikings och med sina nakna fötter går han säkert som på sitt eget stuggolv. Lova , falla, lova, falla, och under det han lotsar oss in i hamnen, lär han oss vägen ut därifrån, vårt nästa behov. – Här på stranden ser ni tre stora stenar. Då ni seglar ut skall kapellet vara i linje med den mellersta stenen. Strax till vänster om kapellet står en rönn. Tar ni den rönnen i linje med stenen, så går ni på grund.”

Kyrktornet har förlorat taket men annars når tornet samma höjd som tidigare. Ingen puts finns kvar utan kalkstenarna syns. Kortsidans väggar invid tornet finns delvis kvar. Av Kapellets väggar utmed långsidan syns bara vallar som är täckta av jord, växter och sly. Kyrkogårdens gamla kors och gravstenar är delvis borta eller förstörda.

Odensholms byalag bildades på initiativ av Valter Erkas. År 1991 fick holmborna tillstånd att åter besöka ön. Kapellruinen besöktes då. En estnisk präst var med och man sjöng psalmer. 1992 färdigställer byalaget den nya gravplatsen med 7 nya gravstenar, en för varje familj. På gravstenarna står : Här vilar släkten ……. 10 generationer 1600 -1942. Runt de nya gravstenarna uppförs ett staket.

1994 invigs den nya klockstapeln. En redskapsbod uppförs också vid kapellet. Gudstjänst hålles av kyrkoherde Göran Andersson från Öregrund. En ny klocka till klockstapeln är skänkt av pastoratet i Öregrund och Gräsö och bär inskriptionen ” Som en bro över mörka vatten ”.

Kyrkogården sköts nu av de bofasta på ön Aili och Uno Bergström som slår gräset, underhåller staketet och planterar blommor, på uppdrag av byalaget.

Nu- år 2006 önskar byalaget konservera kapellruinen.