Odensholm

En estlandssvensk ö

Odensholm, vars estniska namn är Osmussaar, ligger i Östersjön 7 kilometer, motsvarande ca 4,5 nautiska mil, nordväst om fasta Estlands nordvästra hörn vid Finska Vikens utlopp i Östersjön. Ön är ca 5 km lång och ca 1,5 km bred. Den ligger i Nuckö (Noarootsi) kommun och tillhör St. Katarina församling. Den låglänta ön steg ur havet för nästan 3000 år sedan och den är en del av Nordestlands kalkstensplatå. Utmed norra delen av ön höjer sig en ca 6 meter hög kalkstensbrink som övergår i kalkstensgrus åt sydväst. Flera grunda insjöar finns på ön. Estlandssvenskarna kallade ön för Holmen och Odensholmsborna själva använde ofta namnet Backan.

Odens ö

Ön nämns i skrift redan på 1200-talet och anses ha ett äkta Odensnamn från vikingatid eller järnålder. Många legender är förknippade med ön och Oden, framför allt med Odens stain, ett flyttblock som bland annat antagits vara Odens gravsten. Enligt en annan sägen ska Oden en gång ha tömt sanden ur sin sko utanför Spithamns udde (Põõsaspea), och denna sand är Odensholm.

Fiskebåtar vid Hinsgronne foto ERM (Eesti Rahva Muuseum, Tartu)

Befolkning och gårdar

Odensholm har varit bebodd sedan många hundra år. Invånare på ön nämns första gången i ett dokument från 1436, och man kan av namnen utläsa att det rör sig om svenskar. Vid 1500-talets början fanns sannolikt fem gårdar på ön. Enligt den lokala traditionen bosatte sig skärkarlar från Stockholms skärgård på ön under 1600-talet och holmborna brukar räkna med att man bott i tio generationer på sin ö. Det var förmodligen så att inflyttade skärkarlar bosatte sig med de redan sedan många hundra år bofasta holmborna. Under åren 1710-11 svepte pesten över Estland och drabbade Odensholm hårt då en stor del av öns befolkning rycktes bort. Vid slutet av 1700-talet utgjordes befolkningen av sju familjer - boende på gårdarna Brus, Greis, Erkas, Marks, Niggors, Nibondas och Stavas – de familjer som kom att leva kvar in i modern tid.

Jesu kapell

På 1500-talet byggdes ett träkapell på ön, sannolikt på samma plats som nuvarande Jesu Kapell. Redan under högmedeltiden fanns troligen ett enkelt träkapell på Odensholm. Jesu kapell byggdes år 1765-1766 av kalksten från ön. Det hade måtten 12 x 7 meter med ett 10 meter högt torn, som syntes vida över havet. Kyrkogårdsporten var byggd av ekstockar från ett gammalt vrak. Bysten föreställande Martin Luther satt ovanför porten och var ursprungligen en galjonsbild som bärgades 1852 från ett sjunket brittiskt fartyg.

Jesu Kapell 1940 foto ERM

Lotsning och fyrplats

Genom sitt läge vid sjövägen från öst till väst kom ön tidigt att spela en roll för sjöfarten. Holmborna lotsade fartyg öster- och söderut längs Estlands kuster. Den första fyren öppnas år 1765 och 1850 färdigställs den fyr av sten som stod kvar till 1941 då den förstördes fullständigt av de retirerande sovjetiska trupperna. Holmborna kallade fyren Måjaken. Fyren och kapellet utgjorde under lång tid viktiga sjömärken. På ön fanns också en sjöräddningsstation, med en räddningsbåt av typen six-oar whaler, som bemannades av holmborna.

Livet på ön

Fiske, lotsning, jordbruk och bärgning av vrakgods var näringar för holmborna. Ön hade inte några särskilt goda eller stora odlingsmarker, utan holmborna var beroende av flera utkomstmöjligheter som fiske, jakt på säl och sjöfågel. Man fiskade torsk, strömming, vassbuk, flundra och gädda som man sedan sålde i Hapsal (Haapsalu) eller under senare tid i Reval (Tallinn). Genom att ha flera utkomstmöjligheter hade holmborna en relativt hög levnadsstandard jämfört med andra fiskarbönder. Estlandssvenskarna levde mer eller mindre avskurna från Sverige genom århundradena och därför bevarade de språket, gammalsvenskan, och sin gammaldags kultur ända in i modern tid. Odensholmsborna var stolta, självständiga och hade tidigt en fri ställning jämfört med andra fiskarbönder. Ön var otillgänglig och de behövde bara betala ett blygsamt årligt arrende i form av torkad fisk till öns ägare. Odensholm lydde under lång tid under godset Nihove (Uuemõisa), vid Hapsal. Genom århundradena hävdade holmborna vid flera tillfällen sin besittningsrätt och sin rätt som ”fria svenskar”, med hjälp av Drottning Kristinas privilegiebrev från 1650.

Andra världskriget - tvångsevakuering och flykt

Odensholmsborna tvångsevakuerades i juni 1940 när Sovjet krävde baser i Estland. Sovjet byggde upp en stor militärbas på Odensholm med långskjutande kanoner, som tillsammans med motsvarande i Hangö skulle kunna kontrollera inloppet till Finska Viken. De byggde befästningar och kaserner för minst 800 man. Ön var sedan stridszon, och kom att beskjutas mycket kraftigt, när de tyska trupperna erövrade Estland hösten 1941. Några av de yngre manliga invånarna blev, i strid med folkrätten, mobiliserade till Röda Armén och flera av dem försvann för alltid. Under 1942 blev det möjligt för de återstående holmborna att återvända till sin ö under den tyska ockupationen. Men där var inget som förr. Många hus var förstörda, kapellet var skadat av beskjutningen, alla öns stengärdesgårdar och en stor del av kalkstensbyggnaderna, hade malts ned för att göra betong. Till och med Odens stain var försvunnen. Sommaren 1943 började de första grupperna holmbor fly över till Sverige och våren 1944 flydde de sista. På efterkrigstiden under den andra sovjetockupationen from hösten 1944, ända till i början 1990-talet, hade sovjetmilitären en signalspaningsstation på ön för övervakning av det centrala östersjöområdet. På ön fanns också en liten gränsvaktsgarnison. Den nuvarande fyren byggdes år 1954. Först i början av 1990-talet skulle det bli möjligt för Odensholmsborna och deras ättlingar att återvända hem.

Nibondas vita häst lastas vid tvångsevakueringen 1940, foto ERM